Jag har aldrig riktigt förstått portionsberäkning när det gäller pasta.
Ris kan jag hantera.
Potatis går att räkna.
Men så fort jag står med ett paket spaghetti i handen försvinner all känsla för rimliga mängder.
”Det där ser lite lite ut.”
I med mer.
Och lite till.
Sedan står jag där med middag för ungefär nio personer trots att betydligt färre ska äta.
Det fina är förstås att pasta sällan känns som ett särskilt stort problem att få över.
Tvärtom.
Det finns något väldigt tacksamt med mat som kan vara både den snabbaste vardagsmiddagen och något man gärna beställer när man går ut och äter.
Samma grundingredienser kan hamna på helt olika nivåer beroende på vad man gör med dem.
Det ser så enkelt ut när någon annan gör det
Det är kanske det jag gillar mest med riktigt bra pastarätter.
De behöver inte innehålla tjugo saker.
Pasta, en välgjord sås, rätt mängd sälta, kanske ost, örter eller några få andra ingredienser kan räcka långt. Men ju färre delar en rätt har, desto svårare blir det samtidigt att gömma sådant som inte riktigt fungerar.
Pastan ska ha rätt konsistens.
Såsen ska passa formen och få fäste istället för att ligga kvar som en liten sjö på botten av tallriken.
Och allt ska helst vara varmt samtidigt.
Det sista låter självklart tills man själv försöker laga middag till flera personer.
Därför kan jag absolut förstå den som söker efter en pasta restaurang Borås när suget efter italienska smaker kommer. Då hade jag själv tittat på vilken typ av pasta som serveras, vilka såser och råvaror köket arbetar med och om menyn innehåller sådant jag faktiskt tycker om – snarare än att bara välja första bästa tallrik spaghetti.
För pasta är egentligen ett väldigt stort litet ämne.
Spaghetti, tagliatelle, penne och fylld pasta beter sig olika och passar till olika typer av såser. Lägg sedan till tomat, grädde, ost, svamp, skaldjur, kött eller helt vegetariska kombinationer och den där enkla pastamiddagen har plötsligt ganska många möjliga riktningar.
Hemma fortsätter jag ändå med min egen metod.
Jag kokar lite för mycket.
River parmesan tills någon säger stopp.
Och intalar mig varje gång att nästa gång ska jag faktiskt mäta pastan innan den åker ner i kastrullen.
Det kommer jag naturligtvis inte att göra.